Sömn

Idag såg jag ett program om sömn...

Den så kallade REM-sömnen (random/rapid/repulsive/ryckig eye movement, eller nått sånt) har tydligen stor inverkan på våra liv. Det är då man drömmer, och när man drömmer behandlar tydligen hjärnan de känslomässiga intryck man tagit åt sig under dagen, eller under tidigare dagar. Man drömmer visualiserande om de känslomässiga problem man har, hjärnan söker i minnet efter liknande problem tidigare och försöker hitta nån sorts lösning på det hela, så man kan vakna med en mycket lättsammara inställning till livet än man hade när man la sig.

Den stora frågan är, hur får man hjärnan att göra om det som inte blev så bra?

Då jag i mitt liv lyckats med att ohyggligt ofta vara så att säga mindre tvåsamt, har nog min hjärna kommit på lösningen till depressioner och känslomässiga problem. Eller rättare sagt, min hjärna lyckades inte hitta nån egentlig bra utväg ur det hela, så efter otaliga försök att bota och förhindra kommande depressioner gav den upp och valde reservplanen; total öken.

Min hjärna tycker säkert att den var jättesmart när den blockade min förmåga att totalt kära ned sig i allt och alla och sluta i depressioner och förtvivlan... och visst, det var säkert ett smart drag.

Men, vad ska jag göra nu då? Jag blir fortfarande deprimerad, jag har fortfarande noll koll på hur man egentligen styr upp relationer... men nu är det mycket svårare att egentligen sätta fingret på problemet... jag saknar fasta objekt i min depressionstillvaro... mitt deppande måste in på ett nytt stadie och det är ett helt främmande sätt att deppa för mig...



Det som man däremot kan dra nytta av i programmet om sömn är att man faktiskt kan göra sin vardag bättre, och lösa sina problem, genom att ta en bärs, en pizza och somna framför TVn...

TJOHO! räddningen är nära